miasarri

Hur beskriver jag rädslan som kom som en dusch över mig igår...

Mamma ringer, och låter nedstämd på rösten, förstår direkt att detta är inget vanligt samtal...
Får höra att min älskade syster (ja hon är faktiskt det) ligger inlagd på lassa, och att läkarna försöker utesluta något väldigt otäckt....väntan blir olidlig. Tankarna rasar igenom huvudet, vad händer nu....ska jag hoppa i bilen å damma upp till Kiruna, kanske behöver min lilla syster mig..? 
Åter ett samtal från mamma, inga tecken på det dom trodde...MEN fler tester måste göras.
Mamma och syster lugnar mig något, inte rusa iväg upp...jag kan ändå inget göra just nu.
Vadå maktlös!!!!
Nästa test visar oxså negativt, men läkarna vill att hon stannar natten.
Skönt då vet jag att hon är under uppsikt iaf.

På natten piper min mobil, blir genast rädd...det är från yster.
Hon är orolig för sin pojk, jag försöker lösa på bästa sätt trots att jag knappt fattar vad jag pysslar med.

Försöker jobba och kursa så gott jag kan idag, men tankarna är inte här...dom finns i Kiruna. Hur går det för syster...och hur går det för mosters pojke?
Nå, dagen förflyter...men läkarna vill göra fler tester, och ha kvar henne över natten.
Uppmuntrar till att stanna så länge dom vill ha henne där, vi kommer till Kiruna imorn....tar med pojken till Nikka så slipper du den stressen, hur han har det.

Det är först i såna här lägen man upptäcker hur mycket man älskar någon och hur fruktansvärt rädd man kan bli.
Håller fortfarande andan....man vet aldrig...

Love you sister!!!

Kram "bara jag"